 |
|
| |
|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
Välkommen till Sigil, dörrarnas stad. Staden välkomnar alla och varen. Ge oss era fattiga, era förstörda, era rika och era högdragna. Det finns bara en typ av person som staden inte välkomnar och vilken typ det är VET NI INTE. Det här är berättelsen om några nykomlingar till staden. Läs på du ANININGSLÖSE. Från början: Om ni vill överleva här i stan är jobb viktigt. "Vi har en del ouppklarade affärer på annat håll så vi är angelägna att komma härifrån så snart som möjligt. Hur tar man sig enklast härifrån? Medskepp eller till häst?" "När det gäller jobb beror det på skicklighet och annat. Jag kan fråga på min faktion i morron om de söker några." Anghromir tittar sig omkring(efter Firmir) ett tag, men nöjer sig till slutmed att skaka på huvudet. The Day after, at The Sensate Faction Headquarter: "Ni har säkert fler frågor men jag vill helst hem innan det blir alltför sent. Jag ska lägga in några ord om er hos min faktion så får vi se om dom kan fixa några jobb åt er. Jag kommer ner igen imorrn eftermiddag." Med de orden reser sig Ayina upp, slänger en sista blick på dvärgarna, och försvinner ut i Sigils kvällsmörker. Eftersom ni vet att morgondagen också innebär en massa arbete så dricker ni upp och går tillbaks till ert värdshus och ytterligare en natt med dålig sömn. Morgondagen bringar mer dis än gårdagen men det regnar åtminstone inte. Ayina dyker som lovat upp på eftermiddagen. "En av mina faktionsledare vill träffa er. Kom med så får vi se om ni kan få ett bättre jobb." Hon leder er genom gränder, under och över broar, genom tunnlar och från fallfärdiga ruckel till byggnader som står för sig själva snarare än att luta sig mot varandra för stöd. Det är färre människor och andra varelser här, gatorna är bredare. Ni passerar allt fler restauranger, vinaffärer, gatumusikanter tills ni når en byggnad som känns väl så stor som Greyhawks citadell. Känns, eftersom dimman inte låter er se bortom de närmaste 20 metrarna. Folk strömmar in och ut ur olika portar; de som är på väg in ser förväntansfulla ut och de som kommer ut glada och belåtna. Ayina leder er in i byggnaden, genom palatsliknande rum vars prakt ni inte sett make till sen S:t Cuthberts tempel i Greyhawk. Det spelas musik, det dricks, det beskådas konst och ses på teater. Er färd för er bort från folket och högre upp i byggnaden, till kanske fjärde våningen. Dekorationerna här är om möjligt än mer påkostade, nästan vulgärt så, än de i Ekbirs palats. Personer ligger på divaner runt de mest uppdukade bord ni sett och småäter och dricker mångfärgade viner, och umgås intimt på sätt som skulle få dem arresterade i hela Veluna-Furyondy. Ayina går fram till en man som sitter i fönsterkarmen med ett tomt glas i handen och spanar ut i diset utanför. Han ser ut att vara mellan 20-25 år, kort, muskulös, klädd i mörka sidenplagg. När ni kommer närmare ser ni att han troligtvis är äldre, tunna rynkor och ögon som verkar ha sett mycket. "Det här är personerna jag berättade om, Qulldis." Han vänder sig om mot er. "God dag. Ayina säger att ni kommer utifrån. Vartifrån?" Anghromir som fnyser ilsket åt den omgivande lättjan, svara lite tveksamt. "Furyondy har jag hört talas om, tror jag. Ni andra? Var är ni ifrån?" "Ursprungligen kommer jag från Ket men på senare år har jag bott i Grey Hawk. Men senast bodde jag i södra Veluna." "Greyhawk, ja. Välbekant." "Den hårige mannen är även han från grejhåk.. errhmf.. vi har ju inte presenterat oss. Jag är An¤..Garoush, krigaren." Anghromir pekar på den hårige mannen. "Det där är Ymir den tystlåtne, en av grejhåks mäktigaste krigare. Och bredvid honom står Carlock, vår andlige ledare." "Jag antar att du är ledaren." Han tittar på Anghromir. "Du har, hoppas jag, inget mot att jag testar er kunskap? Följ med mig till så ska vi se vad ni går för." Med det sagt reser han sig från fönstret och går in bakom ett rött draperi. Carlock tittar runt på dom andra och följer sedan efter mannen. "Var inte oroliga, alla får genomgå det här" säger Ayina och följer efter Qulldis och Carlock. Anghromir muttrar någonting om att 'de misstänksamma lever länge' och kliver sedan in bakom draperiet. Juffer försöker få tag på något att dricka...o klampar sedan in genom draperiet...samtidigt som han försöker att undgå att fastna med hornen i tyget... De bjuder honom en bägare och rött vin. Bakom draperiet så finns ett stort rum som verkar vara både arbetsrum och sovrum. En stor fåtölj, välanvänd till den punkt då den börjat spricka sönder i sömmarna står bakom ett skrivbord i ett mörkt träslag som verkar ha ådror av guld. Någon form av ordning finns det absolut inte. Papper, vapen, kuddar, matrester, mynt, böcker, kläder och mer ligger på och runt skrivbordet. I sängen sitter en småfet äldre gulskinnad kvinna i lotusställning. Ni går genom det rummet och tar trappa efter trappa neråt tills ni når ett mörkt och jordluktande colloseum. Vapen av mer typer än ni sett användas under krigen är uppradade längst väggarna. Qulldis går fram mot några stavar, troligen av bambu och ger er en stav var. "Så. Trommen mot Resemagikern och Bauriern mot människan." Slå för att träffa utan att skada." Anghromir fattar sin stav med båda händerna och säger till Carlock: "Beredd?" Carlock hukar sig ner så att han kommer ner till någorlunda lika höjd som Anghromir med sin stav hållen defensivt framför sig. Stirrande in i varandras omänskliga ögon för att se vem som ska göra det första anfallet. Juffer slänger sig åt sidan men bakbenen vill inte riktigt vad frambenen vill och han far omkull med ett brak som sänder dammet flygande. Ymir är inte långsam att utnyttja situationen, voltar över en förbluffad Juffer, landar mjukt och ger honom två lätta rapp på axeln. ”Bravo,” ropar Ayina och klappar händerna entusiastiskt. Carlock gör ett utfall mot Anghromirs ben men snabbt blockerar han det. Juffer försöker slänga sig upp mot Ymir från liggande ställning men Ymir har hoppat halvvägs upp i luften när Juffer kommit upp på benen och Ymir landar på Juffers rygg. Anghromir tappar Carlock lätt på axeln och ställer sig snabbt i försvarsställning igen. Sen avbryter Qulldis striden. ”Det är uppenbart att ni slåss väldigt väl allihopa, men jag antar att ni inte vanligtvis slåss med stavar. Jag skulle ha nytta av er redan idag, om ni kan. Jag behöver få en liten sak transporterad till ett ställe i staden. Men jag vill veta först hur mycket ni tar för ett sånt arbete.” Han reser sig upp och borstar av sidenkläderna med händerna. ”Ni kan ställa tillbaks stavarna och följa med mig upp.” Ymir släpper staven på plats, \p$l¤a~t¨s^a.t;s-*t!s&{s…s. … … ”Kommer ni eller?” Ayina tittar på er med oro i blicken. Ni ligger på marken i en gränd. ”Han sa ju till er att ni bara skulle använda icke-dödande våld! Kom nu innan vi får en hårdskalle patrull efter oss!” Hon plockar upp en svart tygryggsäck från marken som innehåller en låda eller en väldigt tjock bok av formen att döma. I den trånga gränden ligger förutom ni även två medvetslösa humanoider klädda i byltiga, skitiga kläder med ansiktena ner i den relativt rena kullerstenen. Den tunga disen har lättat något och sikten nästan fördubblats. Ni är varken i stacken eller nära faktionens jättebyggnad. Byggnaderna här är av relativt god kvalité med bara enstaka delar ersatta efter att fattiga entreprenörer varit framme. Ayina tittar ut ur gränden och spanar ner åt bägge hållen. Så troligtvis är ni en eller flera våningar upp. Carlock tittar frågande på de andra. "Vem använde dödande våld??" Juffer vänder på de båda humanoiderna och studerar deras anleten intresserat. Juffer vänder på den första varelsen. Skinnet är gult, grovt, och deras ansikten ser ut som väldigt smala människors. De avviker dock med att deras ögon är helt svarta, deras näsa kort och med endast ett hål (ungefär som en döskalle) och munnen är full med vässade tänder. Öronen är spetsiga med små taggar och flikar. Den ena av dem (de är av samma ras) lever och den andra är död. Anghromir ser ytterligt konfunderad ut. "Öhh? Vad är det som har hänt?" "Jag har ingen aning," svarar Carlock. Juffer tar den levande av de två och kastar upp honom på ryggen, o ger sig av. "Kan det vara så att våra själar inte riktigt är ensamma i dom här kropparna. Att dom tidigare ägarna fortfarande är kvar och kan få övertag ibland. Vi skulle kunna få lite problem senare om det var så." "Hmm.. det där är ditt område Carlock. En annan fråga är varför vi överhuvudtaget har dessa kroppar. Det är verkligen inte så här jag föreställer mig Obadhais sälla jaktmarker." Juffer muttrar på avstånd. "Ni har åtminstånde inte 4 ben...." Ni följer Ayina ut på gatan. Ni går på en liten stenlagd gångväg som ligger en våning ovan markplanet. Tack vare att dimman lättat lite så har ni nästan 100 meters klar sikt. Ni tar en trappa ner till marknivån igen några hundra meter senare och gradvis blir byggnaderna allt finare, folket allt färre, och patruller med stora helrustningsbepansrade vakter allt oftare. De tittar misstänksamt på er men gör inget. "Det där är Hårdskallarna" viskar Ayina när ni passerat den första. Vägarna blir allt öppnare och ni passerar flera tempel tills Ayina stannar framför ett av dem. Det är byggt i en ståtlig stil, Keoländsk, och dess fresktäckta pelare innehåller en ohelig symbol ni alla är välbekanta med, Nerull, liemannens. Ayina tar av sig ryggsäcken och håller fram den till Anghromir. "Ta den du, det är ju ni som ska lämna över dem." Anghromir tar på sig ryggsäcken. "Ok." Ni står framför Nerulltemplet i samlad trupp och tittar er omkring. Templen här är som resten av Sigil byggda i de mest olika stilar. Enkla små hus med målade symboler till stora palats ala S:t Cuthberts huvudtempel i Greyhawk. De flesta symbolerna känner ni inte igen men solguden Raos hjärtsymbol är en av de bekanta. Ut ur ett litet tempel med målade gröna blad dekorationer och ett enhörningshuvud i profil som symbol kommer en brokig skara personer. Längst fram går en storväxt ödleman i en stor svart kåpa, vid hans sida går vad som ser ut att vara en tomte i enkla grå kläder och en liten luva. Denne saknar ögonbryn men det är knappt märkbart för att blicken dras till tomtens säkert decimeterlånga näsa. Bakom dem går en 2 och en halv aln lång och nästan lika bred grönskinnad varelse. Han bär en spetstandad tvåhands bredyxa på ryggen, en enkel medaljong och ett höftskynke. Det vita håret står upp i mohikanfrisyr, långa spetsiga örön står ut från sidan på huvudet. Vita pupilllösa ögon sitter under den utskjutande pannan. Någon näsa finns inte men väl en bred mun som skyddas av fyra massiva betar som sticker ut från underkäken. Bredvid honom går en kort man med mörkbrunt hår, sneda, alvliknande ögon och aningen gult skinn. Han är klädd i enkla kläder av ett snitt ni tycker liknar det bakluniska med sina lite pösiga byxor och vidärmade skjortor. Sist går en manslång varelse med lager på lager av byltiga trasor. Det är ödlan som först talar. ”Så då var Runic fixad. Vad var nästa grej?” ”Stoppa portalen så att inte den riktiga Elminster kan förintas” svarade jättenäsan. ”Ja’ ska slå sönder’en” erbjuder sig den stora gröna varelsen. ”Sisten dit är en skitig alv,” skriker den gulskinnade mannen och börjar springa. Snart har han den stora grönskinnade varelsen efter sig. ”Vet Kolab att Tsa har en teleporteringsring?” frågar ödlemannen. ”Jag tror dom har en var,” svarar jättenäsan. Gruppen passerar er och försvinner snart in i dimman. Ayina tittar på er. ”Ska ni lämna över den eller?” "Märkligt sälskap" Carlock tittar sig runt bland sina vänner, "Ehh glöm det." Ni står framför Nerulltemplet i samlad trupp och tittar er omkring. Templen här är som resten av Sigil byggda i de mest olika stilar. Enkla små hus med målade symboler till stora palats ala S:t Cuthberts huvudtempel i Greyhawk. De flesta symbolerna känner ni inte igen men solguden Raos hjärtsymbol är en av de bekanta. Från en sidogata kommer ytterligare en grupp gående, denna betydligt mer normal än den tidigare. Det är två dvärgar i plåtrustningar, två kvinnor i plåtrustningar, en alv i ringbrynja och en man i läderbrynja. En av dvärgarna och en av kvinnorna går först. Dvärgen bär på en yxa och en säck och tittar då och då på den karta han bär. ”Det skulle ju vara här nånstans,” han stannar till, tar av sig den hornförsedda hjälmen och kliar sig i huvudet med ett av hornen. ”Kan det vara så att dvärgar kanske är mästare på underjordisk arkitektur och kan upptäcka sluttande väggar men när de kommer upp till ytan så är de helt inkompetenta?” Frågar kvinnan medan hon snurrar sin gyllene vandringsstav som en tambur pinne. ”Ni inser förstås att istället för att springa omkring i den här skitiga staden så kunde jag vara hemma hos min fru,” flikar alven in med ett leende på läpparna. Den andra dvärgen och mannen i läderbrynjan säger ingenting ”Nu vet jag ,” säger dvärgen, ”hitåt!.” De krockar nästan med en äldre alv som kommer springande från en tvärgata i fullt språng. Han är klädd i kråsskjorta och brun väst, svarta byxor och stövlar. Han bär en lätt packad ryggsäck och ett svärd. I handen håller han ett knippe fjädrar. Han försvinner tillbaks in i dimman innan ni hinner reagera. Dvärgen och hans kamrater går också in i dimman och ni återgår till att observera de enstaka individer som går förbi er. En parad med munkar går sakta förbi er mässandes och med regelbunden interval slår de en planka i huvudet på sig själv innan mässandet återupptas. Efter denna märkliga syn så tittar Ayina på er igen. ”Nå???” Ymir rycker ryggsäcken från Anghromir och går in i templet. Carlock vänder sig mot Anghromir "Det är väl bäst att vi följer vår burduse vän." Han ber en stilla bön till S:t Cuthbert och följer Ymir in i templet. Ni går in i templet, och ni kan känna ondskan som strömmar ut från dess väggar, luften känns nästan tjock och svår att andas. Fresker på väggarna föreställer scener av död genom krig, pest, tortyr. Längst fram brinner svarta ljus, templets enda ljuskälla, runt ett rostbrunt stenaltare. Bakom det står en målad staty av Nerull, hans smala, utmärglade kropp är rostbrun, hans långa stripiga hår blågrönt. Ögonen och tänderna är mögelgröna. I den vänstra handen håller han ett knippe förtorkade skallar och i den andra en lie. En smal man klädd i svart kåpa kliver fram från bakom ett draperi. ”Välkommen till mörkrets boning, trogna tillbedjare,” säger personen och på rösten hör ni att det faktiskt är en hon. Ymir räcker över ryggsäcken till kvinnan som öppnar den och tittar. ”Vänta här så ska jag hämta Qulldis betalning.” Hon försvinner in bakom draperiet och kommer tillbaks med en liten metallplunta som hon lämnar över till Ymir. Han tar den och vänder sig om och går förbi er andra mot utgången. Carlock ryser till och följer Ymir med raska steg. Ayina följer snabbt efter Ymir och ni andra följer med när ni gör er väg tillbaks mot Sensaternas högkvarter. Väl uppe i Qulldis kontor så räcker Ymir över pluntan. ”Ah, utmärkt.” Sen stelnar han till när han lägger märke till kroppen som är uppslängd över Juffers kropp. ”Vem är det där?” "O... ojdå... den hade jag sånär glömt, han väge ju inget...," svarar Juffer. Anghromir, vars hjärna plötsligt börjar fungera, viftar avfärdande mot den livlösa kroppen. "Det där är någon som vi ska ställa ett par frågor till när han vaknar. Han är mindre viktig.." Vänd till Carlock frågar han: "Hur allvarligt skadad är han?" "Efter den korta undersökningen jag han göra fann jag inga synliga sår men jag bör nog titta efter lite nogranare om vi har tid." Han sneglar mot Qulldis. "Vi vill inte ställa till med besvär så vi kanske skulle ta det i vår inkvartering." Qulldis går fram, lyfter på humanoidens huva. "Om jag var ni skulle jag göra mig av med honom innan han kvicknar till." Han går tillbaks och sätter sig på sitt skrivbord. "Hur som helst har ni visat att ni går att lita på. Här har ni 5 guld var för besväret. När jag behöver er tjänst igen kommer jag att kalla på er." Juffer vänder sig mot "saken" på gumpe" "Hmm... Tack för guldet,"säger han och sidstäppar lite, "kom vi tar med den o bjuder den på en stor stark!" Han avslutar meningen med ett stort smil på läpparna. Angrohmir ger de 5 guldmynten en misstrogen blick. "Hrm... naturligtvis. Tveka inte att kalla på oss, vi är alltid villiga att arbeta." Angrohmir bugar aningen klumpigt och går ut ur byggnaden. Ni går tillbaka tillbaks till ert värdshus, fortfarande ledda av Ayina. Sigils dis fortsätter att tunnas ut och då och då kan ni ana stjärnorna långt ovanför er. Från varelsen på Juffers rygg hörs ett tyst ”uum”. Varelsen börjar resa sig upp. Anghromir tittar sig omkring och säger: "Vad sägs om att fly fältet snabbt som oljade blixtar?" "Ska vi fly fältet eller eventuellt få reda på lite information om vad som har hänt. För tillfället röstar jag nog på att vi drar." Börjar drar sig sakta bakåt. "Lägg ner honom på gatan, Juffer. Men inte på den där rankan, den har sylvassa blad." Hon tittar mot vad ni först bara tog för en vanlig klängväxt, nu när ni tittar närmare kan ni dock se att insekter skurit sig på bladen. "Jag misstänker att Ayina kan hjälpa oss med den informationen. Dumpa honom Juffer, så drar vi." Juffer hivar av sig varelsen och med rask takt avlägsnar ni er från platsen. För första gången kan ni betala för er med reda pengar och slipper att arbeta med att reparera värdhuset vilket betyder att för en gångs skull kan ni sova ordentligt. Trots en ständig påminnelse om era främmande kroppar lyckas ni vakna utvilade. När ni sitter och äter ert dagliga bröd kommer Ayina ingående i sedvanlig spänstig hurtig stil. ”Om ni har tid så vill Qulldis träffa er igen.” Ayina bryter loss en bit av det grova brödet som ligger i en korg på ert bord och doppar det i Ymirs grötskål. ”Mmfer ut att bli regn idag” säger hon, ”och jag tror att Qulldis ville skicka er till utlandet och där regnar det åtminstone inte like mycket som här.” "Om alla har fått i sig sin mat kanske vi ska ge oss iväg till Qulldis." Ni samlar ihop era få ägodelar och i det kalla duggregnet gör ni er väg tillbaks till det stora nöjespalatset där Qulldis har sitt kontor. När ni kommer dit sitter Qulldis och en äldre alv där och äter. ”Mäster?” frågar Ayina. ”Ah, bra att ni kom. Slå er ner. Det här är Arthorphoinain…” ”Arthur” lägger alven till. ”..och, ja Arthur, och i alla fall, han vill till Xaos i Utlandet och vill inte ha ett alltför stort eller uppseendeväckande sällskap så jag tänkte på er. Vad säger ni? Ni får mat, packdjur och när ni kommer tillbaks får ni betalt”. Han tittar på er. Anghromir ser road ut och svarar: "Naturligtvis är vi intresserade, men vi skulle vilja veta lite mer om omständighterna kring resan. Vi känner varken till Xaos eller Utlandet." "Eh Axos är portstad till Baator, Tanar'ris hemvist. Det är en slags fristad för de som måste handla med de onda kaosmakterna. Det är ett vilt ställe men inte så farligt som man kan tro.. Utlandet däremot är i princip som vilket primärplan som helst, skogar, sjöar, berg och dalar och allt sånt. Finns några Krafter där men inga längst er färdväg. Det värsta ni kan vänta er är stråtrövare eller fanatiska proxar." "Ok.. och herr Arthur ska bara åka dit för att se sig omkring? Inga lönnmördare eller 'onda kaosmakter' som tänker kasta sig över honom?" "Nej, jag ska bara dit för att leta rätt på en konstnär till mitt bröllop, det är inte farligare i asOx än i Sigil." Arthur reser sig upp. "Hur som helst så lämnar jag er att bestämma ett pris, jag kommer finnas utanför." "Hmm.. nåväl Qulldis, vad tar vi för ett sånt här uppdrag?" "Ja, va säg om tusen guldstycken nu och tusen när ni kommer tillbaks?" "Det låter bra." "Det låter som en god ide, jag är med." "Utmärkt!" Han böjer sig ner bakom sitt överbelamrade skrivbord och ni kan höra hur han öser mynt från något fack. När han är färdig tittar han upp från bakom möbeln och ställer han ner en liten säck som verkar innehålla kanske 200 mynt. "Varsågoda. Arthur...väntar där nere." Anghromir snappar åt sig säcken och går ned till Arthur. Ute i dagsdiset igen får ni syn på Arthur som tagit fram en häst och packat dess sadelväskor fulla med mat. "Jag antar att ni äter människomat allihop. Om inte kanske vi ska gå förbi marknaden först?" Ni följer Arthur och går från de fina kvarteren till vad som verkar vara stadens stora torg. Det är lika trångt där som det är på Greyhawks nedre marknad på någon av de stora högtiderna. Precis som på andra ställen i staden lägger ni märke till vad som verkar vara något av stadsbornas kännetecknande; deras otroliga förmåga att ignorera varandra. Medan ni själva har svårt att låta bli att titta på stora svarta vagt humanoida tygbylten som det ryker brungrå rök om så tar Sigilborna allt med stort lugn. Det är därför också lätt för er att konstatera vilka andra i folkmassan som är nykomlingar. Mitt i torget står en stor valvbåge av sten och metal, den verkar inte föreställa något speciellt och har inte framställts med någon större skicklighet. Framför den står flera av de stora vakterna i röda plåtrustningar och släpper förbi dem som två äldre herrar på varsitt podium verkar godkänna. "Ni har allt ni behöver nu, annars får ni ta och köpa det medan jag ställer mig och väntar på att få prata med Guvörerna." "Anghromir vad sägs om att handla lite vapen och annat. Jag skulle behöva ett stridsgissel och en Chutbert symbol." "Och ifall det behövs ett par handklovar 'dom skulle passa Carlock'," sade Juffer med ett leende på läpparna. "Visst.. fast jag undrar om de verkligen säljer Chutbert symboler här." ..ädret. Ovanför er cirklar en flock med fåglar och det känns som ni är tillbaks till gamla goda Flanaess igen. Skogsområden, sankmarker, grässlätter, bergsområden, kullar, bäckar, buskstäpper, forsar. Till och med Ymir verkar lite glad över att få se lite vildmark. Allt eftersom dagarna går blir det allt vildare, från stora områden med likartad natur till det mer och mer ser ut som olika landoråden slitits upp från där de ursprungligen varit och sedan lagts på plats här. Palmer mitt i en fläck med snö, en klippa som sticker upp ur mitten av en annars flack slätt. Det är när det verkligen ser ut så som ni når oxaS. Staden ser ut som 1000 galna arkitekter samlats här och försökt bräcka varandra. Sigill ser på många ställen ut som ett hopplock, men det här är värre. Hus har byggts upp och ner, en del byggnader verkar inte ha några fönster medan andra är envart fönster. Gator går genom hus, över hus, under hus oftare än mellan hus. En del områden verkar inte hagor utan istället har de vattenfyllda kanaler som man får simma över. Runt kaoset har de påbörjat bygted av en träpalissad. Från staden hörs nu musik komma, falska toner och ackord som tillsammans tycks pela dårskapens temamusik. "Då så, ska vi se om vi kan hitta mäster Dali." Carlock tittar runt på sina reskamrater, får något frågande i blicken, kollar sin utrustning. "Ehh visst var börjar vi?" |
|
 Creeper in the Abyss ©Bill Martin |
|
|
|
|
|
|
|
|
|